Belöning och godis - ett kraftfullt verktyg och en hälsorisk

Lämpliga godisalternativ till häst i ljuset av modern näringsfysiologi

Under många år var bitsocker ett självklart inslag i stallmiljön. Det användes som belöning, muta och vänlig gest, och få reflekterade över vad det egentligen innebar för hästens ämnesomsättning. I dag befinner vi oss i ett helt annat kunskapsläge där socker, stärkelse och deras roll i hästens sjukdomsutveckling har blivit allt bättre kartlagda. Samtidigt finns ett behov av att fortfarande kunna belöna hästar på ett positivt och relationsbyggande sätt. Frågan blir därför inte om hästen ska få godis, utan vilket godis som är fysiologiskt rimligt.

Tant Elise och sockerbiten

När jag var liten hade vi en granne, egentligen mormors granne, som för mig alltid kommer att heta tant Elise. Hon var en sådan människa som knappt finns längre. Vänlig, stillsam och alltid redo att låta ett barn kliva in i hennes kök för flädersaft och kakor. Jag minns hur jag satt där vid hennes köksbord och lyssnade på hennes berättelser, med en känsla av att tiden stod stilla, som om världen utanför inte riktigt nådde in.

En av de berättelser som etsat sig fast starkast handlade om kriget och hennes häst. Under andra världskriget rekvirerades hästar och skickades till fronten, ibland för arbete, ibland som transport, ibland som en del av en brutal logistik där även djur blev förbrukningsbara. Hon berättade om sin häst, sin riktiga vän, på det där sättet som bara ett barn kan älska ett djur, utan krav, utan prestation, bara med ren närhet och lojalitet. Så kom brevet från staten om att hästen skulle hämtas. Hon berättade hur hon grät när de ledde bort honom, och hur hon sprang efter dem med en sockerbit, den sista lilla gåvan, som om hon ville ge honom något av allt det goda innan han försvann ur hennes liv.

Jag minns att den där bilden följde mig in i mitt eget hästliv. På ridskolan tog jag ofta med mig sockerbitar till hästarna, kanske utan att riktigt förstå varför, men idag inser jag att det till stor del var tant Elises berättelse som låg bakom. Sockerbiten var kärlek, tröst och avsked i ett.

Men världen har förändrats. Våra egna vanor har förändrats, jag har inte haft bitsocker hemma på tjugo år, och vårt sätt att se på hästars hälsa har förändrats ännu mer. Det som en gång var en självklar gest känns idag inte alls lika okomplicerat.

Hästens ämnesomsättning och varför socker inte är neutralt

Hästen är utvecklad för att äta fiberrikt grovfoder nästan kontinuerligt. I den naturliga miljön består födan av gräs med låg energitäthet som jäser långsamt i grovtarmen. När hästen får i sig socker och stärkelse i koncentrerad form sker nedbrytningen istället snabbt i tunntarmen, vilket ger kraftiga blodsockerhöjningar och insulinpåslag. Denna fysiologiska situation är något hästens ämnesomsättning inte är byggd för att hantera ofta.

Vetenskapliga sammanställningar visar att högt intag av lättlösliga kolhydrater är kopplat till störningar i tarmfloran, låggradig inflammation, insulinresistens och en ökad risk för fång, även hos hästar som i övrigt verkar friska (NRC, 2007; Geor, Harris och Coenen, 2013). Det är detta som ligger bakom dagens strävan att hålla socker och stärkelse på låga nivåer.

Morötter och äpplen i ett vetenskapligt perspektiv

Morötter och äpplen uppfattas ofta som naturliga och därmed ofarliga, men ur ett näringsfysiologiskt perspektiv innehåller de relativt höga halter av socker. Morötter innehåller främst sackaros och glukos medan äpplen innehåller stora mängder fruktos. Båda dessa sockerarter bidrar till blodsockerhöjning och insulinfrisättning.

Analyser av vanliga frukter och grönsaker som ges till hästar visar att sockerhalten är betydligt högre än i grovfoder och många fiberrika fodermedel (Kienzle och Engelhard, 2001). Samtidigt innehåller de vatten och fibrer som gör att upptaget går långsammare än från rent socker. För friska hästar innebär detta att små mängder kan fungera som godis utan att det är akut skadligt, men för hästar med insulinresistens, övervikt eller fånghistorik kan även dessa livsmedel vara tillräckligt belastande för att utlösa metabola problem.

Belöning ur ett beteendevetenskapligt perspektiv

Belöning är ett kraftfullt verktyg i hästträning, men det är också ett tveeggat svärd. Inom inlärningspsykologi är det välkänt att positiv förstärkning, alltså att ett beteende följs av något hästen upplever som behagligt, ökar sannolikheten att beteendet upprepas. Samtidigt visar forskning att belöningar som ges för ofta, eller i fel ögonblick, kan skapa frustration, beroende och till och med försämrad inlärning.

Studier inom djurträning visar att belöningen måste komma i exakt rätt tid för att kopplas till rätt beteende, annars riskerar hästen att förstärka helt andra handlingar än de tränaren avser (McGreevy och McLean, 2010). Om hästen till exempel får godis när den buffar, tränger eller söker efter fickor lär den sig snabbt att just detta beteende är lönsamt. För mycket godis kan också leda till att hästen fokuserar mer på belöningen än på själva uppgiften, vilket minskar inlärningens kvalitet och kan skapa stress och otålighet.

Ur ett modernt träningsperspektiv bör därför godis användas sparsamt, medvetet och som ett komplement till andra former av belöning såsom röst, beröring och pauser.

Slutsatserna då?

Sockerbiten som tant Elise sprang med till sin häst bar en enorm emotionell laddning, och i det sammanhanget var den en symbol för kärlek, inte för näringslära. Men i dagens hästhållning, där vi vet så mycket mer om metabolism, tarmhälsa och beteende, behöver vi välja våra belöningar med större omsorg.

Morötter och äpplen kan fungera i små mängder för friska hästar, men de är inte oskyldiga ur ett metabolt perspektiv. De mest skonsamma alternativen är fiberbaserade belöningar som liknar hästens naturliga föda och som inte stör blodsocker eller tarmflora.

Samtidigt måste belöning alltid användas med beteendemässig precision för att verkligen bygga trygga, välbalanserade och lärande hästar.

Jag vill också understryka att jag själv inte lever som jag lär. Varesig själv som människa eller som djurägare. Min häst får både äpplen och morötter för livet handlar ju faktiskt inte heller bara om träning, belöning och näringslära. Det handlar också om att njuta av livet också.

Jag tror som mycket annat om att allt handlar om balans. Självklart ska vi unna våra hästar äpplen, morötter och annat godis också bara för att de tycker att det är gott. Precis som vi unnar oss själva. Här ser ni mig och min häst dela på ett äpple... Bara för att det var gott och för att det blev en rolig stund. Han hade inte gjort något för att förtjäna det annat än att han är min finaste lilla häst och att stunden var mysig. Han lever än idag och mår väl!

Skulle jag som människa bara äta det som var direkt nyttigt för mig så skulle jag tycka att livet var ganska tråkigt och grått. Jag uppskattar god mat, godis etc. och tycker att det ger färg i tillvaron. Jag ser att min häst tycker precis samma. Han verkligen står och smakar på ett äpple och verkligen njuter när han äter. Ska vi inte unna våra älskade djur samma möjlighet som vi unnar oss själva? Även om vi såklart med vår kunskap bör fundera på vad som är "med måtta". Vi lär barnen om "lördagsgodis" för att begränsa det lyxiga. Kanske det är något sådant vi bör fundera på för våra djur också? Om det blir en självklarthet med äpplen så förlorar det ju också tillslut sitt lyxiga värde precis som godis varje dag skulle göra för oss. Och då blir ju världen lika grå och trist bara väldigt mycket mer onyttig.

Min tanke är att precis som för oss människor tänka till. Kanske bättre att ta äpplet innan träningspasset och den energisnåla godispelletsen när vi säger hej då i hagen?

Referenser

Geor, R.J., Harris, P.A. and Coenen, M., 2013. Equine Applied and Clinical Nutrition: Health, Welfare and Performance. Elsevier.Kienzle, E. and Engelhard, R., 2001. Studies on the carbohydrate content in vegetables and fruits commonly fed to horses. Journal of Animal Physiology and Animal Nutrition, 85(3–4), pp.99–106.McGreevy, P. and McLean, A., 2010. Equitation Science. Wiley Blackwell.National Research Council, 2007. Nutrient Requirements of Horses, 6th revised edition. National Academies Press.